Empati är vad som i grunden gör oss till vad vi är, det som skiljer människodjuret från de andra basala livsformerna.
Det är vad som ska göra oss till människor, något fint, något gemensamt, något osjälviskt och sympatiserande.

Jag kan inte låta bli att reflektera över hur empatilös vår värld verkligen är.
om det verkligen är empati som skiljer oss från de andra djuren, varför är avsaknaden av den så brutalt uppenbar?
varje dag spottas vi i ansiktet av otaliga anonymer, som är för självupptagna för att ens reflektera över andra människors liv. En arrogans så vanlig att den blivit invävd i vårt malätna samhälle för alltför många generationer sedan.

"det är inte min huvudverk, det händer inte mig, det berör den individen."

Jag kan inte låta bli att dra referenser till ormen, en av många varelser jag snubblat över under mina vandringar.
Folk kör som biltjuvar på landsvägarna och skogens grusvägar är inget undantag - jag var ute och knatade en sensommar och blev omkörd 70km/h av ännu en stressad individ.
framför mig på marken låg något och vred sig i smärta, en kopparödla som varit ivägen för vår tappra bilförare.
dess inälvor välde ut över gruset och den försökte desperat att fly från den eggande smärtan som den lilla varelsen upplevde.

Jag satte mig varsamt på huk och tog upp krabaten i mina händer, insinktivt försökte den ta sig iväg från denna nya fara - men jag klappade den och talade lungt och långsamt med vänlig röst - även om den inte förstod vad jag sa, kunde den känna av mitt tonläge och lunget jag bidrog med.
tillslut behövde den inte fly längre, det fanns någon form av stillhet och förundran, i det här tillfället av chock och smärta.

Den tittade på mig, mina ögon, mitt ansikte, mina händer. undrande.

samtidigt cycklade en kvinna förbi med sin dotter, och tittade förundrande på mig där jag satt i gruset med ormen i mina händer.
jag förklarade situationen, varpå kvinnan utbrast "släng den i skogen, det kommer säkert någonting och äter upp den sen" flängde nonchalant på handleden och cycklade vidare.

i frustration önskade jag att det var hon som legat överkörd i sina egna tarmar och jag som kommit cycklandes - "äch det kommer säkert någonting och äter upp dig sen" och cycklat vidare.

Jag fortsatte betrakta varelsen i mina händer alltsom jag försökte lugna ner den.
Då den blivit lugn nog tog jag en sten och krossade huvudet.
Det var det enda rätta för att inte låta den lida längre..

Jag kännde mig äcklad av mig själv, även om det var för det bästa.
och det fanns inte annat att göra än att försöka lugna djuret innan jag kunde ge den den nådastöt den förtjänade.