I min värld är allt antingen en ständig mental orgasm fylld av endorfin, eller en helvetisk avgrund då marken faller samman under mina fötter.
trauman gör sig ständigt påminda men ändå försöker jag må bra. det är viktigt att ha perspektiv i detta ständiga limbo jag befinner mig i.
Den stora frågan är igentligen, att om det är såhär det ser ut i kalmar - hur ser det då ut i Sthlm? eller Götet? hur ser det ut i USA eller varför inte övriga Europa?
sanningen gömmer ett mörkertal som är mycket större än vad vi skulle våga erkänna för oss själva, för jag är inte ett unikt undantag. tyvärr.
Det finns ingen inblick mer värdefull än den inblick du själv skapar dig genom dina möten, framsteg och framförallt baksteg. inget mer betydelsefullt än det du själv är med om. Hur dina värderingar och tankegångar formas utifrån det du upplever och alltsom ekorrhjulet snurrar.
Jag kan bara säga detsamma
dito
att vara ett samhällets missfall är något jag blir ständigt påminnd om, som om den insikten inte var djup nog innan 2010, då jag mot all förmodan fick den otäckaste inblicken i det malätna samhället vi skapat oss, där mängden av människoliv inte längre spelar någon roll, och mängden framhäver arrogansen från makthavarna, som missbrukar de positioner dom blivit givna under omständigheter som kanske inte vore likadana om vi inte vore så många. i nuläget finns det för många människor för att orka bry sig om individer, statistiska numeriteter väger över extremfall, alla blir invävda i samma låda, snabbt enkelt och framförallt smidigt.
att slippa bry sig om att det finns undantag
men sanningen är vad vi gör den till, det blev slutsatsen av en sen oktoberkväll för två år sedan.
Det är sällan jag går ut på varken krog eller nattklubb, anledningen att befinna sig där stämmer inte in på min person, inte heller bemötandet man ofta utsätts för.
men jag och en grupp vänner bestämde oss för att bege oss ut i nattdjungeln och ha en trevlig kväll helt enkelt. noteras bör kanske att jag inte druckit något under kvällen utan begav mig ut nykter och planerade att kanske ta en drink när vi väl kom fram. kalmar kl22.01: jag går in på The Rock och letar efter mina vänner, bemöter ordningsvaktens visuella uppmätning av mig och väntar på att bli frågad om identifikation, men förgäves, han nickar åt mig och jag blir tillåten att gå in. Väl inne finner jag ingen av dom jag söker efter, så jag går ut och fem meter till höger om The Rock där O'Learys aka sportsbar ligger & även platsen där jag anar att mina bekanta begett sig in.
Liksom på The Rock väntar jag på att få identifiera mig, men även här nickar dörrvakterna åt mig och låter mig gå in. Noteras här bör kanske att jag under tiden burit med mig en halvtom colaburk, något som igentligen inte är tillåtet att bära med sig in på ett ställe där dom serverar dryck. Eftersom jag inte är ute efter alcohol till att börja med och efter en relativt stressad dag, så hade jag i ärlighetens namn inte en tanke på detta, vi är ju trots allt inte mer än mänskliga och ibland glömmer man saker, så är det bara.
En av ordningsvakterna ser detta när jag tagit fem steg in och bryter våldsamt upp min ena arm mot ryggen och motar mig häftigt ut mot torget igen. Ingen fråga om jag skulle vilja vänlig att avlägsna burken eftersom den inte är tillåten där, helt utan tanke på att be mig avlägsna den, förflytta mig eller någon form av konversation över huvudtaget.
förvånad över det våldsamma ingreppet utbrister jag "Vad f*n håller du på med?" -inget svar. snabbt inser jag att det måste handla om colan, så jag försöker förklara att om det handlar om colan så kan jag göra mig av med den - det räcker med att säga det, men säg det isåfall. vakten svarar inte utan fortsätter med ett stadigt grepp om min uppvridna arm att mota ut mig utan att jag gör något som helst motstånd. tillslut vänder jag huvudet mot mannen som våldför sig på min arm bakom mig, och frågar honnom alltsom jag tittar honnom i ögonen vad han försöker få mig att göra igentligen. då händer det.
Hans ögon vidgar sig, hans pupiller fokuserar på mina och något syns i ögonen på honnom, det är uppenbart att han tänker fibrilt, och det tar inte lång tid för honnom att komma fram till svaret. mannen vänder huvudet bakåt och säger med kall röst till sin kollega "Vi tar honom åxå.."
innan jag hinner reagera griper ett annat par händer tag i min fortfarande fria vänsterarm, det vrider till och jag tappar colaburken, innan den faller till marken är min andra arm åxå uppbruten brutalt mot min rygg och de båda vakterna tar ett par steg med mig motandes framför dem mot väggen, trycker upp mig så hårt att mitt ansikte pressas mot den skrovliga betongväggen, och jag känner hur det svider till på min haka och ena kind.
Jag väntar tålmodigt på att de båda vakterna ska komma fram till att jag inte gör motstånd eller är agressiv och kan släppa mig för att få gå härifrån. Någonstans här blundar jag och undrar för mig själv vad det är som försigår. svaret kommer innan jag hinner komma längre. Den ena vakten frågar den första "har du kollat om han har något?" Det tar ett par sekunder under vilka jag anar att den första vakten skakar på huvudet åt den andra, innan frågan kommer. "Har du något på dig?"
eftersom jag vet att dom kommer gå igenom mina fickor även om jag säger att jag inte har något på mig, så svarar jag inte, mitt svar spelar föga roll.
Jag känner istället hur deras händer letar sig igenom mina byxfickor, alla skrymslen som skulle kunna gömma något. jag känner hur en av vakterna plockar upp min plånbok, och hans händer försvinner tillfälligt alltsom han går igenom min plånbok och tittar på informationen han hittat.
Den andra vakten tar upp mitt cigarettpaket och kollar om det finns något suspekt i det, men ingen av dem lägger tillbaka något, varken plånbok eller cigaretter.
någonstans här bör det kanske tilläggas att det knappast behövs två ordningsvakter för att trycka upp en individ som inte gör motstånd mot en vägg. sedan fungerar faktiskt ordningslagen och den kanske sociala oskrivna regeln som så att man först frågar och ber personen ifråga avlägsna materialet - om man har något otillåtet som en colaburk i det här fallet - innan man väljer att tillta en våldsam utväg, avlägsnar personen ifråga inte materialet så ber man denne att gå, vägrar denna dock detta kan man ta till våld för att avlägsna personen, inte som första alternativ utan som sista utväg...
jag väntar fortfarande, tillslut frågar jag varför dom gör såhär, vad dethär nu är. Den första vakten, fortfarande med ett stadigt grepp om min ena arm lutar sig fram mot mig och säger lite klämkäckt att jag hotat honnom.
Min hjärna snurrar, jag inser dock att om det är vad han väljer att säga till sin kollega så finns det inte mycket som mitt ord är värt, vad jag än säger kommer vara betydelselöst.
jag frågar istället om Bamse är där, den enda ordningsvakten jag känner på stället, en man som jag vet är genuin och vänlig, och som dessutom framförallt går att samtala med. utan att vänta på svar ber jag även om att få tala med Bamse.
"ja, Bamse är här" svarar den första ordningsvakten, och sedan "han är inne" och får jag prata med honnom? -nej
Nu börjar frustrationen sätta sig på mina nerver och jag frågar vad vakten heter och förklarar att jag tänker berätta det här för Bamse.
Då lutar sig den första ordningsvakten frammåt mot mig, så nära att jag känner hans andedräkt mot mitt ena öra. Jag kan nästan urtyda att han ler alltsom han säger det. "Jag tänker inte säga vad jag heter". Medans orden snappas upp av min trumhinna känner jag hur den armen som han håller i, fortfarande uppbruten mot min rygg, åker längre upp, och hur smärtan sprider sig i min axel, skuldra och arm, alltsom han tvingar upp min arm längre och längre upp mot mitt skulderblad. Jag känner hur det redan börjar ta stopp, hur det tar emot, hur armen inte kan böja sig längre, och smärtan ökar i musklerna.
Tillslut börjar min överkropp böja sig med min arm för att det inte kan böjas mer, och för att minska smärtan och motståndet av min onaturligt uppböjda arm. Jag utbrister min smärta och säger att han inte behöver göra sådär för jag har inte gjort något, jag gör inte ens motstånd!!
Leendet försvinner och mannen rör sig bakåt, och låter min arm röra sig ner mot underdelen av min rygg igen. Då känner jag varför han flyttat på sig.
En kall metall klickar igen över mina handleder och jag förstår först inte vad det är, innan jag känner hur det börjar strama åt mot mina handledsben, och det klickande ljudet är hur mycket närmare handklovarna kommer mina ben, när jag känner att det gör så ont mot mina handleder att jag knappt kan röra på fingrarna slutar klickandet.
vi kan strama åt den lite extra, lite mer än nödvändigt, så garanterar vi oss att han är medgörlig - lyder ideologin
Två nya människor griper tag om mina redan bakbrutna armar och vänder mig om, och jag känner snabbt igen polisuniformerna framför mig, de två poliserna leder mig mot deras bil som står parkerad bara ett par meter bort.
Den ena polismannen varnar mig lite lätt om att akta huvudet medans dom öppnar bakdörren och motar mig neråt sätet. Väl i bilen börjar jag tillslut gråta av ren frustration. Jag inser att den enda anledningen till att ordningsvakten bröt upp min arm mer än nödvändigt var för att skapa en reaktion, han ville att jag skulle väsnas när polisen kom. han ville att det skulle vara uppenbart.
Jag blundar kraftigt och känner hur tårarna blöter mina uppskrapade kinder, hur saltet i mina tårar svider i mina skrapsår.
Jag väntar på att poliserna ska börja fråga mig vad som hänt. Men istället frågar en av dem, personen som kör, vad jag gör om dagarna, om jag pluggar eller om jag jobbar.
Jag svarar med gråten i halsen att jag studerar.
Polismannen drar med följdfrågan hur det går med mina studer. och jag svarar att jag har fått MVG i alla kurser.
"Vad bra" svarar han. Sedan är han tyst hela vägen till stationen.
Väl inne på stationen möts jag av en hel trupp poliser, jag ser fem, sex, sju ansikten och blir ombedd att sätta mig ner på en bänk vid ett bord där en polisman står med en laptop och skriver.
Jag frågar om dom kan avlägsna mina handklovar för dom gör ont, och poliserna ber mig vänta. De två poliser som eskorterat mig räcker mannen bakom laptopen mina tillhörigheter och han kollar på dem, och sedan på mig, och utbrister "Var är din legitimation?"
Jag svarar att min plånbok är i min handsydda bag (en sidenbag som blev sydd under min lajvtid, för att rymma tobak, pengar och godis.
han tittar på min lilla blåa sidenpåse och förklarar irriterat att den är tom, det finns inget där. Medans jag får mina handklovar upplåsta frågar jag förtvivlat om det kanse var så att plånboken är kvar i polisbilen? den kanske ramlade ut ur en ficka hos konstaplarna?
De båda poliserna som erskorterat mig svarar fort att det inte finns något där, ingenting är kvar i bilen.
Jag tittar på mina händer och ser i min ögonvrå hur någon av alla de poliser som står över mig räcker mig en bunt hushållspapper, och jag inser att jag fortfarande gråter av frustration, och att min näsa rinner och är helt täppt. Jag bugar mitt huvud lite neråt och säger tack utan att möta polisen som gav mig papprets blick, i min ögonvrå ser jag att det är den enda av dem som är kvinna, resten är män.
jag börjar få paniktankar, och frågar ut, till ingen speciell, hur jag ska kunna ta mig hem utan min plånbok? hur ska jag kunna ta mig från kalmar utan kortet? jag kan heller inte hämta ut pengar, för jag kan inte legitimera mig utan mitt id. jag kan inte ens blockera mitt bankkort utan att legitimera mig.
polisen bakom laptopen bryter mina kaostankar och frågar barskt vad jag har för personnummer. jag svarar utan att lyfta min blick, och sedan fortsätter vi med namn, adress och om jag är tidigare straffad för något.
jag väntar fortfarande på att jag ska bli frågad om min version av vad som hänt den kvällen, men istället blir jag mött av en polis som har en plastlåda i sina händer. Han säger åt m ig med en sluddrig och knappt förståbar röst att lägga ner mina tillhörigheter i lådan. Jag tar av mig mina armband och han pekar på mitt bälte - jag tar av mig bältet. han pekar på mina skor och säger "dom åxå". Jag höjer lite på ögonbrynen men börjar snöra av mig skorna och lägga dom i lådan. En annan polis börjar rulla ner mina uppkavlade armar på den skorta jag hade på mig, för att se så jag inte döljde något i armen tänkte jag för mig själv medans jag lite skojsamt frågade honnom om han tänkte rulla upp dem igen, men mitt leende på läpparna möttes av en grimas och en fnys.
Polisen med lådan pekar sedan på mina halsband, och jag tar av mig det ena och innan jag hinner säga något så utbrister han "det andra åxå!" och ser nästan förnärmad ut. jag förklarar att jag inte kan ta av mig det halsbandet, för det sitter fast, det är limmat i gängorna och går inte att ta av.
Han tittar på mig och säger kallt "då klipper vi av det" Jag tittar upp för första gången och säger chockat "ni kan ju inte klippa av det? varför skulle ni göra det" "Du får inte ha det på dig" blir svaret
och innan jag vet ordet av så står mannen över mig och skriker på mig, försöker hetsa mig, och alltsom de andra poliserna i rummet står tysta och väntar på att jag ska ge med mig, att jag ska bryta.
tillslut rycker han tag i halsbandet och sliter till, och jag känner hur något knäpper till i min nacke och halsbanet är i hans händer. min blick faller på poliserna runt mig. Alla står tysta och tittar på, ingen säger något. Mannen med lådan lägger kallt ner mitt halsband bland mina andra tillhörigheter.
Jag blir därefter ombedd att resa mig, och blir utledd ut rummet. Jag vänder mig en sista gång medans jag blir ledd längs en korridor och ser en klocka bakom mig på väggen.
22.35
jag förväntar mig att bli inledd i någon form av förhörsrum, där jag kan förklara min version av kvällen, jag har fortfarande inte blivit frågad någonting om vad som hänt.
medans jag tyst och medgörligt följer med en av poliserna som leder mig längs korridoren, ser jag hur han stannar framför mig, och öppnar en ståldörr, och ställer sig vid den öppna dörren och räcker ut en hand mot det nu öppnade rummer och säger "in!"
jag förväntade mig någon form av förhörsrum, men när jag kommer till öppningen ser jag inga bord, bara en säng i ena hörnet. jag vänder mig frågsamt mot polisen men denna puttar istället in mig och stänger och låser dörren bakom mig.
Jag befinner mig i någon form av cell, och tårarna flödar ännu mer. jag sjunker ihop mot en av betongväggarna och låter mitt huvud vila i mina darrande händer.
jag väntar i vad som känns som en timme innan jag ringer på den interkom-enheten som sitter ingjuten i väggen vid dörren. en irriterad röst på andra änden svarar "ja, vad!?" och jag frågar lätt varför jag är här, och hur länge jag ska behöva vara det. jag får inget svar, istället ser jag hur lampan som började lysa när personen svarade på andra sidan, slocknar - och jag kör ett abrubt klick.
jag stirrar förvånat på interkomenheten en lång stund och försöker förstå varför i helvete personen la på, innan jag ringer på igen, och samma svar möter mig, varpå jag utbrister varför personen lägger på i örat på mig, och jag möts av samma abrubta klick.
ett par minuter hinner gå innan jag testar igen. den här gången kommer inget svar, utan jag ser ett ansikte i den lilla fönstergluggen som sitter på ståldörren där jag är inlåst. personen tittar på mig ett kort ögonblick och sedan böjer han sig åt sidan och jag hör ett ljudligt klickljud från andra sidan dörren, och märker till min förskräckelse hur den gröna lampan som lyste vid interkomen för att visa att den är igång, slutar lysa..
jag stirrar blint ut mot gluggen där ansiktet står, och på håll ser jag mig tyda ett ansikte som ler tillbaka mot mig, sedan försvinner det.
Nu känner jag hur energin lämnar min ram. Adrenalinet som kom med paniken försvinner, och styrkan i mina händer lämnar fingrarna. det enda som verkar vara kvar är tårarna som fortsätter att rinna nerför mina kinder.
Jag frågar mig varör?, jag har ju inte ens gjort något, jag är ju för fan nykter och har inte gjort motstånd under hela kvällen, vad fan är det som händer!?
men svaret kommer inte.
istället hör jag något dovt knackande, metall mot metall, någonstans längre ner i korridoren.
efter att ha bemästrat ångesten ett tag senare bestämmer jag mig för att börja knacka på dörren för att få tala med någon om vad det är som händer.
efter en stund kommer en man och öppnar, suckar och frågar vad det är, och jag känner igen att det är samma karl som slet av mig mitt halsband. jag biter ner min ilska och frågar lungt varför jag sitter här och hur länge jag ska behöva göra det. han svarar något sluddrigt om att det inte är han som bestämmer det. jag frågar självklart vem det är som gör dom valen och han förklarar att en överordnande på andra våningen bestämmer sånt. och sedan nämner han något om att det sitter andra här åxå, och tillslut avslutar han meningen med frasen "andra fyllon"
jag smälter orden och inser att jag inte alls sitter här för att vänta på någon utredning eller kontroll. jag sitter i en fyllecell.
jag tittar på mannen och ber honnom om att skaffa fram ett blåstest, eller någon form av instrument som kan mäta min promille-halt, så att jag kan bevisa att jag inte är berusad i den mån att jag behöver sitta här. och detta är mitt exakta ordval, som jag ber om och om igen om.
mannen tittar på mig som om jag vore dum i huvudet och säger nonchalant att "jag har aldrig hört talas om sånt här" "det finns väl en anledning att du redan sitter här i cellen, eller hur"
jag tittar på mannen i ren förundran av hans nonchalans och frågar istället hur jag ska kunna bevisa det annars, och han förklarar lungt att det ska jag inte.
istället frågar jag om personen som bestämmer på andra våningen, om det är han som avgör när jag ska få komma ut, hur ska han kunna avgöra om jag är redo att få gå om han inte ens är på våningen där vi befinner oss och ser mig, hur jag uppträder, hur ska han kunna avgöra om jag nyktrat till om han inte ens är nere och ser att jag redan är nykter?
då kommer en annan polis fram bakom den första och börjar vråla åt mig att han redan förklarat att saker ligger till som dom gör, och att jag ska marchera mig in i cellen igen innan dom kastar in mig.
jag ser männen i ögonen och läser av deras avsky. jag vänder mig sakta om och går in igen.
jag sitter hela natten och väntar, försöker lista ut hur många timmar det kan ha gått. i fyllecell ska man maximalt sitta i 8 timmar, om man inte nyktrat till innan dess.
tillslut är väntan över, jag ser ingen i fönstergluggen men hör hur någon låser upp cellen. och ståldörren öppnas. vid öppningen står en halvfet gubbe i 60års åldern och blänger avskyvärt på mig.
tillslut säger han "det är dags, ut med dig" väl ute i korridoren igen möter jag åter klockan jag såg påväg in. den är 09.32, det är 11 timmar, inte 8. men att förklara att man varit nykter för 11 timmar sedan funkar inte, jag kan inte bevisa min oskuld i efterhand. för att personen valde att inte titta in förrens han verkligen var tvungen.
mannen kommenterar det inte. han ger mig mina tillhörigheter och låter mig gå ut. jag ser inte min plånbok bland dem och påminns åter om var den kan ha tagit vägen. jag frågar igen, i hopp om att dom kanske hittat den, och mannen kommenterar enkelt att "du hade inte den med dig när du kom in".
jag tänkte för mig själv, det sista jag såg av den var när ordningsvakterna rotade igenom mina fickor. den kanske ligger utanför O'learys tänkte jag för mig själv, men skulle den ha varit där är den garanterat väck nu.
jag plockar på mig mina grejer och tar upp mitt trasiga halsband och studerar det långsamt medans jag hör hur polisen brevid mig frågar hur mycket skit jag hade igentligen?
sist tar jag upp mitt cigarettpaket, och ser hur hälften av cigaretterna är söndersmulade och brutna på mitten. jag studerar dom snabbt och inser att dom troligtvis letat efter spår av knark. men behövde dom verkligen förstöra så många?
jag ser att poliskonstapeln brevid mig står och skriver på något som måste vara en raport eller journal om mig. jag frågar enkelt om dom kan skicka en kopia på journalen för jag skulle vilja ha den, varpå mannen vänder sig mot mig och utbrister "det kan du glömma"
när jag väl får gå ut går jag en hel timme innan jag kommer fram till lägenheten där Kim bor. han möter mig i dörren och frågar hur det gick, och räcker mig min plånbok. jag tittar förvånat på honnom och han förklarar kallt att dom hittade den där vakterna hade stått vid mig. vi pratade lite om det och kom fram till att någon av dem måste ha kastat den nonchalant efter att dom visiterat mig. i ren arrogans
sedan somnade jag av utmattning en vecka senare får jag ett brev från socialstyrelsen som vill göra en utredning på mina alcoholvanor, något som skickas ut per automatik för alla som blir sittandes i fyllecell fick jag senare veta.
efter att jag berättat min historia för första gången, för personen på socialen som skulle utreda mina alcoholvanor, tittade han på mig och gav mig den journalen han fått av polisen, det enda han hade att gå på.
på pappret fanns följande information:
min andedräkt stank tydligen alcohol, jag hade tydligen sluddrigt tal, och vinglig gång. jag hade suttit 8 timmar och inte en minut mer. (något som förövrigt bara är skrivet per automatik, eftersom det står så på alla som hamnar i fyllecell)
eftersom detta är vad som står i journalen kan jag inte överklaga. för det som står i journalen är det som är korrekt. det är det man går efter. att personerna som skriver journalen skulle fara med osanningar är inte tänkbart. journalen är vad som stämmer. punkt.
tack samhället. det är skönt att man kan lita på att lagens långa arm upprätthåller det moraliskt korrekta. värre är kanske att hela grejen handlar om att polisen går helt på att vakterna gjort en KORREKT BEDÖMNING och ställer inga frågor utifrån det. systemet klaffar därefter och allt går på rullande band. det finns för många människor för att orka bry sig om individer, vi har inte längre tid att hantera allt individuellt. mekaniken fortsätter rulla, och en ny dag fortsätter att tugga av vår energi.
