Evolutionsskildring 0.1
Kategori: Anletsdrag
Glorifieringen av våld och slagsmål i dagens samhälle är intensiv, men konsekvenserna är inte som på film.
Vi matas med teatriska idyller och romantiseringar av våld i vårt vardagliga liv, genom olika genrer i film och spel, för att inte tala om på internet.
Vänskapsrelationerna mellan många unga män i dagens samhälle är på en basal och ytlig nivå,
majoriteten har ofta föreställningar och fördomar om känslor, och huruvida de skulle vara ett tecken på svaghet alternativt sårbarhet.
Föreställningen att man står själv i havet av osäkerhet, om vad andra anser om hur man själv känner, vem man är, vad man vill, vad som är viktigt för just en själv.
Då är det lättare att vara opersonlig, slippa riskera att man lämnar ut sig och sina känslor och bli sårbar, vilket händer om det blir för personligt.
När man inte vågar släppa in någon blir den opersonliga vänskapen, det ytliga och basala umgänget ett sätt att få den bekräftelse av genuin vänskap som många behöver.
Kompisslagsmålen skapar ett sätt att visa var man har sina flockmedlemmar, föreställningen att man står varandra närmare om man har fysisk kontakt utan att riskera att visa sig svag.
Instinktivt blir det överlevnad på en grundläggande nivå.
Våldet kommer alltid att finnas, om än så undermedvetet i vår fysiska natur,
instinkterna om reproduktion och överlevnad, alla oräkneliga män som svänger sina lurviga på kvällarna, berusade av testosteron.
Våldet blir ett sätt att hävda sig i den evolutionära attityden, instinkten i reptilhjärnan med flockdjurens rangordning och alla stirriga blickar vid vattenhålet, samt parningsläten och rop under helgdagar.
Naturligt söker sig många till umgängen där dom får
den gemenskap som vi människor hungrar efter.
Det behöver inte vara något speciellt med i bilden, men att känna att de tillhör något,
en gemenskap där dom inte längre står själva.
Det behöver inte gälla personer som har avsaknad av annan social kontakt, sammanhållningen är något som vardagliga människor oavsett position behöver.
Dan Blomberg skrev i sin berättelse Roppmonstret och jag (Pittstim, 2008)
”När allt kommer omkring så känns det som att livet ibland inte handlar om mer än att aldrig ta skit från någon, att aldrig låta någon höja sig själv genom att sänka dig.
Att alltid kunna titta på personen i spegeln och veta att man gjort det rätta.
Om det sedan är att utbilda sig, bli idrottsproffs eller att slå ner någon
varierar nog från person till person.
---
Våldet är inte heller särskilt grovt. För varje misshandelsfall tidningarna skriver om finns tusen som aldrig nämns. Och inte bara det, bakom tidningsrubriker gömmer sig en mörkare faktor i våldets ekvation, en sanning som är så tabubelagd att förståsigpåare inte vet var de ska titta när den kommer på tal – att våld kan vara något kul. Adrenalinet ger ett lyckorus som den bästa syntetdrog, att försvara en vän i knipa ger en stolthet som känns i hela kroppen.”
Han tar upp positiva känslor med adrenalin, vilket för många blir en självklarhet i längden.
Någonting dom får något ut utav, liksom människor som tränar får blodad tand för träningen.
Känslan av fullkomlighet och samhörighet.
Tvånget att behöva hävda sig bland unga vuxna är en framavlad konsekvens av att förhöja undermedvetna instinkter som ligger i vår natur.
Förhöjer man det som från början varit en del av evolutionen, blir resultatet omättligt.
Det blir en självklarhet och en ursäkt att få utlopp för andra underliggande känslor och behov.
Men framförallt inger det respekt, och det är ett utav nyckelorden till att ekorrhjulet hålls i rullning.
Stephan Mendel-Enk skrev i sin reportagebok Med uppenbar känsla för stil (2004)
”Och medan jag skrev artikeln märkte jag att deras värderingar och ideal inte heller skiljde sig från vad jag stött på i andra manliga sammanhang:
Stå pall.
Behärska dig.
Var lojal mot gruppen.
Offra dig för något större o viktigare än du själv.
Den interna hierarkin.
Den stenhårda uppdelningen offentligt/privat.
Föraktet för svaghet.
Jag kände igen allt för jag är uppfostrad enligt samma principer.
Av föräldrar och kompisar, i killgäng, i skolan. På de mansdominerade
tidningsredaktioner där jag jobbat. I filmer, tidningar, tv-serier och böcker
som främst riktar sig till en manlig publik.”
Att påstå att jag inte känner igen ramarna eller inte kan reflektera över
liknande upplevelser som Stephan Mendel-Enk skriver om, vore en lögn.
Jag är själv ingen sportfåne men även jag har varit på fotbollsmatch.
Känslan och kraften av hundratals människor och deras energi ligger i luften, den känns som ett av naturens fenomen, enorm kraft genom gemenskap.
Så vad resulterar våra handlingar i och hur hanterar vi konsekvenserna?
Våldet är strukturerat och ingjutet i vår vardag, ofrånkomligt manligt, ofrånkomligt gemensamt.
Slagsmål kanske inte räknas som ett sätt att umgås, men det är vad vi har låtit det bli.
Ingen enskild människa kan ta skuld för något i dessa proportioner, men vi kan finna tröst i att det är en oförutsedd bieffekt av det samhället vi har skapat oss, den punkten vi har nått i dagsläget är produkten av en lång resa i utvecklingen, med många oförutsedda reaktioner.
Och är det inte lite av det som gör oss till mänskliga?
Att vi felar, men kan bättra oss, att vi bara kan göra så mycket, för vi inte är mer än mänskliga.
/Alexander
