En intressant dag drar sig mot sitt slut.

tankar och värderingar som surrar i ett virrvarr av konkreta idyller.

kvällens slutsats var att om det var någonting jag ångrade i mitt liv, så var det att jag i min förtvilade ungdom var ledsen och arg över att min mor fött mig till den här sjuka och förtvinade världen, så att jag var tvungen att genomlida all den skit jag utsatts för & tillslut dö.

jag önskar att jag aldrig kännt så mot min älskade mor.
hon står inte i skuld till det som har hänt.

och om jag visste att vi på tellus bara hadde två timmar kvar att leva, skulle jag ringa min mamma, säga att jag älskade henne & gå hem och gosa med mina katter <3
den villkorslösa kärleken dom bidrar med är verkligen underbar om något.

Gabriella ansåg att jag var den starkaste personen hon har träffat, hon vet vad jag genomgått.
hon tyckte att det gav henne mod och styrka. en känsla av att vara oövervinnelig som jag bidragit med.

jag vet inte vad jag ska säga om det riktigt. jag blir glad och stolt, försöker i min fåfänga att ta det till mig.
jag vet vad jag tycker betyder något i den här miserabla världen, och jag står fast vid det stenhårt.

vad kan jag möjligvis säga.. jag är en överlevare
det räcker för mig.