Jag älskar dig mamma, förlåt för hur jag har betett mig mot dig under min ungdom, vissa gånger, vissa tider i våra liv, vissa tillfällen jag inte ens tänkt på hur jag beter mig, när du har haft det svårt och jobbigt nog, utan att behöva mig som kastar skit och trycker ner.

jag vill att du ska veta att du betyder allt för mig, du är det som får min trasiga och deformerade värld att gå runt.
och jag är så rädd att förlora dig, för jag vet att jag måste stå ut med det en dag.
och jag klarar det inte, det kommer jag inte, jag vill inte, jag kan inte, får inte, går inte.

snälla stanna, jag önskar mina ord kunde göra skillnad.
jag vill att du ska veta att jag tänker på dig ofta, och allt som vi har varit med om
allt bra och allt mindre bra, allt du kanske inte alltid övervägt skulle kunna ha varit min förtjänst (negativ aspekt)
men som jag smakar av i abstrakta termer. och lägger min energi på att plåstra om

det gör mig rädd och förtvivlad att jag har "diagnoser" och defekter, även om jag nog är den enda som kan veta till någon större säkerhet i vilken grad jag skulle vara "begränsad" jämfört med andra dussinmänniskor..

jag är inte mer än mänsklig, det är det svaret jag får nöja mig med, och att jag kan vara lycklig som har en viss grad av medvetande rent psykiskt och somewhat potential, jämfört med förståndshandikappade ex.

jag berättade för dig om din födelsedagspresent, om hur det var viktigt för mig att du verkligen fick ngt som betydde mycket för dig
och hur jag ville att du skulle fundera riktigt noga på något som du verkligen behöver.
faktum är att jag redan har planerat din födelsedagspresent, och jag har börjat skrapa ihop lite korvören till *. :)
ville mest skapa lite förväntan inför *, eftersom det är viktigt för när du får *. :)

/kramar
din skapelse