En hopplöst förankrad själ, evigt berusad av romantiken.



Romantiken uppstod som reaktion mot den förnuftstro, materialism och mekaniska världsbild som rådde under upplysningen.
Till skillnad från upplysningen, som betonade förnuftet, hävdade romantiken att det var känslan som var kärnan i tillvaron. Vilket jag själv anser närmast sanningen.

Det kommer alltid behövas intelligens och förnuft, men det saknar djupare värde utan medvetenheten.

”Det var bättre förr”, det låter som något min mamma skulle kunna ha sagt,
Men nog förstår jag vad det menas med.
När teknik och vetenskap gör framsteg, medans sociala strukturer & mänskliga interaktioner trasas sönder till ett monotont mörkerspel som styrs av dårar och emotionellt handikappade skuggfigurer utan vare sig basala värderingar eller någon form av moral.

Jag ser på världen, ”vår” tellus.. med dess utsträckta fasad av glasbyggnader i arkitekturisk anda med rulltrappor som lockandes leder mot Broadway, Manhattan & The big apple.
Under den idyllen där ögat fastnar däremot, finns det jord, järngaller & avloppsrör.
Det är just här som maskineriet existerar, det som håller fasaden utåt levande.
Dess innanmäte består av ändlösa grovgjutna kugghjul, skitiga spruckna transportband & rostiga kedjor igenom oändliga tunnlar, som husar psykotiskt sadistiska massmördare - som redan är anställda på sina drömjobb.

Världen är underbar, dagens i-lands problem är hittat.. och jag tänker inte vidareföra min ståndpunkt för romantiken i jämförelse till upplysningen, efter att jag nu bekänt färg.

Det är väl mer som att jag ser en tunnel i slutet av varje ljus, inte för att låta negativ, men det blir ju så tillsist. Efter en livstid i mental kvicksand liksom... ”Inget hopp. Ingen framtid. Ingen andra chans.” Skitsystemets odödliga ord.


Nu ska jag dricka lite te, röka & smygläsa i Shelly’s kvalitativa frankenstein. I andan av den nutida Sokrates jag känner mig som.

/Med vänliga hälsningar, eder Alexander