I min värld är allt antingen en ständig mental orgasm fylld av endorfin, eller en helvetisk avgrund då marken faller samman under mina fötter.
trauman gör sig ständigt påminda men ändå försöker jag må bra. det är viktigt att ha perspektiv i detta ständiga limbo jag befinner mig i.
en engelska B uppsats jag skrev kring ämnet kärlek. jag skrev den cyniskt & bittert!
Love: quite simply the most complexed and at the same time basic feeling you may posess as a mere human. For instance, it was your parents love that moulded you into the bloated lump of flesh that you are today. The aspects of love is unfathomnable, and the gradeour of it is more than your simplistic mind can comprehend. Still, as the repulsive hairless apes that we are, love may still be included to our lives, as the endorfins stimulate our brains with the illusion of any meaning to our pathetic existence.
Love, just as life is a spark of light in the midst of endless darkness. We cling to love and hate, joy and pain, belief and fear, for they make us feel alive. Some of us are glorious mighty men who will forge legends and burn like fiery stars in the darkness, casting the brief hope of life to this world. But in the end we will have to give up everything we have and decend back into the endless, dreamless darkness, to be forever forgotten.
En hopplöst förankrad själ, evigt berusad av romantiken.
Romantiken uppstod som reaktion mot den förnuftstro, materialism och mekaniska världsbild som rådde under upplysningen. Till skillnad från upplysningen, som betonade förnuftet, hävdade romantiken att det var känslan som var kärnan i tillvaron. Vilket jag själv anser närmast sanningen.
Det kommer alltid behövas intelligens och förnuft, men det saknar djupare värde utan medvetenheten.
”Det var bättre förr”, det låter som något min mamma skulle kunna ha sagt, Men nog förstår jag vad det menas med. När teknik och vetenskap gör framsteg, medans sociala strukturer & mänskliga interaktioner trasas sönder till ett monotont mörkerspel som styrs av dårar och emotionellt handikappade skuggfigurer utan vare sig basala värderingar eller någon form av moral.
Jag ser på världen, ”vår” tellus.. med dess utsträckta fasad av glasbyggnader i arkitekturisk anda med rulltrappor som lockandes leder mot Broadway, Manhattan & The big apple. Under den idyllen där ögat fastnar däremot, finns det jord, järngaller & avloppsrör. Det är just här som maskineriet existerar, det som håller fasaden utåt levande. Dess innanmäte består av ändlösa grovgjutna kugghjul, skitiga spruckna transportband & rostiga kedjor igenom oändliga tunnlar, som husar psykotiskt sadistiska massmördare - som redan är anställda på sina drömjobb.
Världen är underbar, dagens i-lands problem är hittat.. och jag tänker inte vidareföra min ståndpunkt för romantiken i jämförelse till upplysningen, efter att jag nu bekänt färg.
Det är väl mer som att jag ser en tunnel i slutet av varje ljus, inte för att låta negativ, men det blir ju så tillsist. Efter en livstid i mental kvicksand liksom... ”Inget hopp. Ingen framtid. Ingen andra chans.” Skitsystemets odödliga ord.
Nu ska jag dricka lite te, röka & smygläsa i Shelly’s kvalitativa frankenstein. I andan av den nutida Sokrates jag känner mig som.
