Anletsdrag

I min värld är allt antingen en ständig mental orgasm fylld av endorfin, eller en helvetisk avgrund då marken faller samman under mina fötter. trauman gör sig ständigt påminda men ändå försöker jag må bra. det är viktigt att ha perspektiv i detta ständiga limbo jag befinner mig i.

In.Dust.Trial

Kategori:Anletsdrag

 
Smog. Aska. Svartnad betong. Heißen Sie willkommen zu wunderwelt
 
Punkten vi nått bekräftas i vår industrialism
Det speglar vad som valts att avancera i oss. När tystnaden är starkare än ord.
Kanske är det dags att öppna ögonen och se vart vi är påväg.
 
Alla kan inte blunda för att det ska bli bättre.
 
Det är aldrig försent, men det är heller ingen annan som ställer sig upp i ditt ställe.
Det finns inte alltid någon annan som tar smällen, som står upp för vad som är rätt.
 
jag säger som Ben McLeish
 
"I refuse to live in a society like this.
I refuse to sit on top of the 10% of this world
standing by while bilions of mirror images of myself suffer and die
for no good reason other than profit and artificial boundaries.
 
No longer will i quietly tolerate the suffering of almost all of the only
race i am a member of on the only planet in the known universe that i can presently inhabit.
 
I do not accept that this is as good as it gets. This is as bad as it gets.
We need to roundly reject this paralyzing, limiting, divisional fraudulent mess
we laughingly refer to as economics."
 

Pilot.1.2.

Kategori:Anletsdrag

Den stora frågan är igentligen, att om det är såhär det ser ut i kalmar - hur ser det då ut i Sthlm? eller Götet?
hur ser det ut i USA eller varför inte övriga Europa?

sanningen gömmer ett mörkertal som är mycket större än vad vi skulle våga erkänna för oss själva, för jag är inte ett unikt undantag. tyvärr.

The pilot

Kategori:Anletsdrag

Det finns ingen inblick mer värdefull än den inblick du själv skapar dig genom dina möten, framsteg och framförallt baksteg.
inget mer betydelsefullt än det du själv är med om. Hur dina värderingar och tankegångar formas utifrån det du upplever och alltsom ekorrhjulet snurrar.

Jag kan bara säga detsamma
dito


att vara ett samhällets missfall är något jag blir ständigt påminnd om, som om den insikten inte var djup nog innan 2010, då jag mot all förmodan fick den otäckaste inblicken i det malätna samhället vi skapat oss, där mängden av människoliv inte längre spelar någon roll, och mängden framhäver arrogansen från makthavarna, som missbrukar de positioner dom blivit givna under omständigheter som kanske inte vore likadana om vi inte vore så många. i nuläget finns det för många människor för att orka bry sig om individer, statistiska numeriteter väger över extremfall, alla blir invävda i samma låda, snabbt enkelt och framförallt smidigt.


att slippa bry sig om att det finns undantag


men sanningen är vad vi gör den till, det blev slutsatsen av en sen oktoberkväll för två år sedan.

Det är sällan jag går ut på varken krog eller nattklubb, anledningen att befinna sig där stämmer inte in på min person, inte heller bemötandet man ofta utsätts för.

men jag och en grupp vänner bestämde oss för att bege oss ut i nattdjungeln och ha en trevlig kväll helt enkelt.
noteras bör kanske att jag inte druckit något under kvällen utan begav mig ut nykter och planerade att kanske ta en drink när vi väl kom fram.
kalmar kl 22.01: jag går in på The Rock och letar efter mina vänner, bemöter ordningsvaktens visuella uppmätning av mig och väntar på att bli frågad om identifikation, men förgäves, han nickar åt mig och jag blir tillåten att gå in.
Väl inne finner jag ingen av dom jag söker efter, så jag går ut och fem meter till höger om The Rock där O'Learys aka sportsbar ligger & även platsen där jag anar att mina bekanta begett sig in.

Liksom på The Rock väntar jag på att få identifiera mig, men även här nickar dörrvakterna åt mig och låter mig gå in. Noteras här bör kanske att jag under tiden burit med mig en halvtom colaburk, något som igentligen inte är tillåtet att bära med sig in på ett ställe där dom serverar dryck.
Eftersom jag inte är ute efter alcohol till att börja med och efter en relativt stressad dag, så hade jag i ärlighetens namn inte en tanke på detta, vi är ju trots allt inte mer än mänskliga och ibland glömmer man saker, så är det bara.

En av ordningsvakterna ser detta när jag tagit fem steg in och bryter våldsamt upp min ena arm mot ryggen och motar mig häftigt ut mot torget igen. Ingen fråga om jag skulle vilja vänlig att avlägsna burken eftersom den inte är tillåten där, helt utan tanke på att be mig avlägsna den, förflytta mig eller någon form av konversation över huvudtaget.

förvånad över det våldsamma ingreppet utbrister jag "Vad f*n håller du på med?"
-inget svar.
snabbt inser jag att det måste handla om colan, så jag försöker förklara att om det handlar om colan så kan jag göra mig av med den - det räcker med att säga det, men säg det isåfall.
vakten svarar inte utan fortsätter med ett stadigt grepp om min uppvridna arm att mota ut mig utan att jag gör något som helst motstånd.
tillslut vänder jag huvudet mot mannen som våldför sig på min arm bakom mig, och frågar honnom alltsom jag tittar honnom i ögonen vad han försöker få mig att göra igentligen.
då händer det.

Hans ögon vidgar sig, hans pupiller fokuserar på mina och något syns i ögonen på honnom, det är uppenbart att han tänker fibrilt, och det tar inte lång tid för honnom att komma fram till svaret.
mannen vänder huvudet bakåt och säger med kall röst till sin kollega "Vi tar honom åxå.."

innan jag hinner reagera griper ett annat par händer tag i min fortfarande fria vänsterarm, det vrider till och jag tappar colaburken, innan den faller till marken är min andra arm åxå uppbruten brutalt mot min rygg och de båda vakterna tar ett par steg med mig motandes framför dem mot väggen, trycker upp mig så hårt att mitt ansikte pressas mot den skrovliga betongväggen, och jag känner hur det svider till på min haka och ena kind.

Jag väntar tålmodigt på att de båda vakterna ska komma fram till att jag inte gör motstånd eller är agressiv och kan släppa mig för att få gå härifrån.
Någonstans här blundar jag och undrar för mig själv vad det är som försigår.
svaret kommer innan jag hinner komma längre.
Den ena vakten frågar den första "har du kollat om han har något?"
Det tar ett par sekunder under vilka jag anar att den första vakten skakar på huvudet åt den andra, innan frågan kommer.
"Har du något på dig?"

eftersom jag vet att dom kommer gå igenom mina fickor även om jag säger att jag inte har något på mig, så svarar jag inte, mitt svar spelar föga roll.

Jag känner istället hur deras händer letar sig igenom mina byxfickor, alla skrymslen som skulle kunna gömma något.
jag känner hur en av vakterna plockar upp min plånbok, och hans händer försvinner tillfälligt alltsom han går igenom min plånbok och tittar på informationen han hittat.

Den andra vakten tar upp mitt cigarettpaket och kollar om det finns något suspekt i det, men ingen av dem lägger tillbaka något, varken plånbok eller cigaretter.

någonstans här bör det kanske tilläggas att det knappast behövs två ordningsvakter för att trycka upp en individ som inte gör motstånd mot en vägg. sedan fungerar faktiskt ordningslagen och den kanske sociala oskrivna regeln som så att man först frågar och ber personen ifråga avlägsna materialet - om man har något otillåtet som en colaburk i det här fallet - innan man väljer att tillta en våldsam utväg, avlägsnar personen ifråga inte materialet så ber man denne att gå, vägrar denna dock detta kan man ta till våld för att avlägsna personen, inte som första alternativ utan som sista utväg...

jag väntar fortfarande, tillslut frågar jag varför dom gör såhär, vad dethär nu är.
Den första vakten, fortfarande med ett stadigt grepp om min ena arm lutar sig fram mot mig och säger lite klämkäckt att jag hotat honnom.

Min hjärna snurrar, jag inser dock att om det är vad han väljer att säga till sin kollega så finns det inte mycket som mitt ord är värt, vad jag än säger kommer vara betydelselöst.

jag frågar istället om Bamse är där, den enda ordningsvakten jag känner på stället, en man som jag vet är genuin och vänlig, och som dessutom framförallt går att samtala med.
utan att vänta på svar ber jag även om att få tala med Bamse.

"ja, Bamse är här" svarar den första ordningsvakten, och sedan "han är inne" och får jag prata med honnom? -nej

Nu börjar frustrationen sätta sig på mina nerver och jag frågar vad vakten heter
och förklarar att jag tänker berätta det här för Bamse.

Då lutar sig den första ordningsvakten frammåt mot mig, så nära att jag känner hans andedräkt mot mitt ena öra.
Jag kan nästan urtyda att han ler alltsom han säger det. "Jag tänker inte säga vad jag heter".
Medans orden snappas upp av min trumhinna känner jag hur den armen som han håller i, fortfarande uppbruten mot min rygg, åker längre upp, och hur smärtan sprider sig i min axel, skuldra och arm, alltsom han tvingar upp min arm längre och längre upp mot mitt skulderblad. Jag känner hur det redan börjar ta stopp, hur det tar emot, hur armen inte kan böja sig längre, och smärtan ökar i musklerna.

Tillslut börjar min överkropp böja sig med min arm för att det inte kan böjas mer, och för att minska smärtan och motståndet av min onaturligt uppböjda arm.
Jag utbrister min smärta och säger att han inte behöver göra sådär för jag har inte gjort något, jag gör inte ens motstånd!!

Leendet försvinner och mannen rör sig bakåt, och låter min arm röra sig ner mot underdelen av min rygg igen.
Då känner jag varför han flyttat på sig.

En kall metall klickar igen över mina handleder och jag förstår först inte vad det är, innan jag känner hur det börjar strama åt mot mina handledsben, och det klickande ljudet är hur mycket närmare handklovarna kommer mina ben, när jag känner att det gör så ont mot mina handleder att jag knappt kan röra på fingrarna slutar klickandet.

vi kan strama åt den lite extra, lite mer än nödvändigt, så garanterar vi oss att han är medgörlig - lyder ideologin

Två nya människor griper tag om mina redan bakbrutna armar och vänder mig om, och jag känner snabbt igen polisuniformerna framför mig, de två poliserna leder mig mot deras bil som står parkerad bara ett par meter bort.

Den ena polismannen varnar mig lite lätt om att akta huvudet medans dom öppnar bakdörren och motar mig neråt sätet.
Väl i bilen börjar jag tillslut gråta av ren frustration. Jag inser att den enda anledningen till att ordningsvakten bröt upp min arm mer än nödvändigt var för att skapa en reaktion, han ville att jag skulle väsnas när polisen kom. han ville att det skulle vara uppenbart.

Jag blundar kraftigt och känner hur tårarna blöter mina uppskrapade kinder, hur saltet i mina tårar svider i mina skrapsår.

Jag väntar på att poliserna ska börja fråga mig vad som hänt.
Men istället frågar en av dem, personen som kör, vad jag gör om dagarna, om jag pluggar eller om jag jobbar.

Jag svarar med gråten i halsen att jag studerar.

Polismannen drar med följdfrågan hur det går med mina studer. och jag svarar att jag har fått MVG i alla kurser.

"Vad bra" svarar han. Sedan är han tyst hela vägen till stationen.

Väl inne på stationen möts jag av en hel trupp poliser, jag ser fem, sex, sju ansikten och blir ombedd att sätta mig ner på en bänk vid ett bord där en polisman står med en laptop och skriver.

Jag frågar om dom kan avlägsna mina handklovar för dom gör ont, och poliserna ber mig vänta.
De två poliser som eskorterat mig räcker mannen bakom laptopen mina tillhörigheter och han kollar på dem, och sedan på mig, och utbrister "Var är din legitimation?"

Jag svarar att min plånbok är i min handsydda bag (en sidenbag som blev sydd under min lajvtid, för att rymma tobak, pengar och godis.

han tittar på min lilla blåa sidenpåse och förklarar irriterat att den är tom, det finns inget där.
Medans jag får mina handklovar upplåsta frågar jag förtvivlat om det kanse var så att plånboken är kvar i polisbilen? den kanske ramlade ut ur en ficka hos konstaplarna?

De båda poliserna som erskorterat mig svarar fort att det inte finns något där, ingenting är kvar i bilen.

Jag tittar på mina händer och ser i min ögonvrå hur någon av alla de poliser som står över mig räcker mig en bunt hushållspapper, och jag inser att jag fortfarande gråter av frustration, och att min näsa rinner och är helt täppt.
Jag bugar mitt huvud lite neråt och säger tack utan att möta polisen som gav mig papprets blick, i min ögonvrå ser jag att det är den enda av dem som är kvinna, resten är män.

jag börjar få paniktankar, och frågar ut, till ingen speciell, hur jag ska kunna ta mig hem utan min plånbok?
hur ska jag kunna ta mig från kalmar utan kortet? jag kan heller inte hämta ut pengar, för jag kan inte legitimera mig utan mitt id. jag kan inte ens blockera mitt bankkort utan att legitimera mig.

polisen bakom laptopen bryter mina kaostankar och frågar barskt vad jag har för personnummer.
jag svarar utan att lyfta min blick, och sedan fortsätter vi med namn, adress och om jag är tidigare straffad för något.

jag väntar fortfarande på att jag ska bli frågad om min version av vad som hänt den kvällen, men istället blir jag mött av en polis som har en plastlåda i sina händer.
Han säger åt m ig med en sluddrig och knappt förståbar röst att lägga ner mina tillhörigheter i lådan.
Jag tar av mig mina armband och han pekar på mitt bälte - jag tar av mig bältet.
han pekar på mina skor och säger "dom åxå". Jag höjer lite på ögonbrynen men börjar snöra av mig skorna och lägga dom i lådan.
En annan polis börjar rulla ner mina uppkavlade armar på den skorta jag hade på mig, för att se så jag inte döljde något i armen tänkte jag för mig själv medans jag lite skojsamt frågade honnom om han tänkte rulla upp dem igen, men mitt leende på läpparna möttes av en grimas och en fnys.

Polisen med lådan pekar sedan på mina halsband, och jag tar av mig det ena och innan jag hinner säga något så utbrister han "det andra åxå!" och ser nästan förnärmad ut.
jag förklarar att jag inte kan ta av mig det halsbandet, för det sitter fast, det är limmat i gängorna och går inte att ta av.

Han tittar på mig och säger kallt "då klipper vi av det"
Jag tittar upp för första gången och säger chockat "ni kan ju inte klippa av det? varför skulle ni göra det"
"Du får inte ha det på dig" blir svaret

och innan jag vet ordet av så står mannen över mig och skriker på mig, försöker hetsa mig, och alltsom de andra poliserna i rummet står tysta och väntar på att jag ska ge med mig, att jag ska bryta.

tillslut rycker han tag i halsbandet och sliter till, och jag känner hur något knäpper till i min nacke och halsbanet är i hans händer.
min blick faller på poliserna runt mig. Alla står tysta och tittar på, ingen säger något.
Mannen med lådan lägger kallt ner mitt halsband bland mina andra tillhörigheter.

Jag blir därefter ombedd att resa mig, och blir utledd ut rummet.
Jag vänder mig en sista gång medans jag blir ledd längs en korridor och ser en klocka bakom mig på väggen.

22.35

jag förväntar mig att bli inledd i någon form av förhörsrum, där jag kan förklara min version av kvällen, jag har fortfarande inte blivit frågad någonting om vad som hänt.

medans jag tyst och medgörligt följer med en av poliserna som leder mig längs korridoren, ser jag hur han stannar framför mig, och öppnar en ståldörr, och ställer sig vid den öppna dörren och räcker ut en hand mot det nu öppnade rummer och säger "in!"

jag förväntade mig någon form av förhörsrum, men när jag kommer till öppningen ser jag inga bord, bara en säng i ena hörnet.
jag vänder mig frågsamt mot polisen men denna puttar istället in mig och stänger och låser dörren bakom mig.

Jag befinner mig i någon form av cell, och tårarna flödar ännu mer.
jag sjunker ihop mot en av betongväggarna och låter mitt huvud vila i mina darrande händer.

jag väntar i vad som känns som en timme innan jag ringer på den interkom-enheten som sitter ingjuten i väggen vid dörren.
en irriterad röst på andra änden svarar "ja, vad!?"
och jag frågar lätt varför jag är här, och hur länge jag ska behöva vara det.
jag får inget svar, istället ser jag hur lampan som började lysa när personen svarade på andra sidan, slocknar - och jag kör ett abrubt klick.

jag stirrar förvånat på interkomenheten en lång stund och försöker förstå varför i helvete personen la på, innan jag ringer på igen, och samma svar möter mig, varpå jag utbrister varför personen lägger på i örat på mig, och jag möts av samma abrubta klick.

ett par minuter hinner gå innan jag testar igen. den här gången kommer inget svar, utan jag ser ett ansikte i den lilla fönstergluggen som sitter på ståldörren där jag är inlåst. personen tittar på mig ett kort ögonblick och sedan böjer han sig åt sidan och jag hör ett ljudligt klickljud från andra sidan dörren, och märker till min förskräckelse hur den gröna lampan som lyste vid interkomen för att visa att den är igång, slutar lysa..

jag stirrar blint ut mot gluggen där ansiktet står, och på håll ser jag mig tyda ett ansikte som ler tillbaka mot mig, sedan försvinner det.

Nu känner jag hur energin lämnar min ram. Adrenalinet som kom med paniken försvinner, och styrkan i mina händer lämnar fingrarna. det enda som verkar vara kvar är tårarna som fortsätter att rinna nerför mina kinder.

Jag frågar mig varör?, jag har ju inte ens gjort något, jag är ju för fan nykter och har inte gjort motstånd under hela kvällen, vad fan är det som händer!?

men svaret kommer inte.

istället hör jag något dovt knackande, metall mot metall, någonstans längre ner i korridoren.

efter att ha bemästrat ångesten ett tag senare bestämmer jag mig för att börja knacka på dörren för att få tala med någon om vad det är som händer.

efter en stund kommer en man och öppnar, suckar och frågar vad det är, och jag känner igen att det är samma karl som slet av mig mitt halsband. jag biter ner min ilska och frågar lungt varför jag sitter här och hur länge jag ska behöva göra det. han svarar något sluddrigt om att det inte är han som bestämmer det. jag frågar självklart vem det är som gör dom valen och han förklarar att en överordnande på andra våningen bestämmer sånt. och sedan nämner han något om att det sitter andra här åxå, och tillslut avslutar han meningen med frasen "andra fyllon"

jag smälter orden och inser att jag inte alls sitter här för att vänta på någon utredning eller kontroll. jag sitter i en fyllecell.

jag tittar på mannen och ber honnom om att skaffa fram ett blåstest, eller någon form av instrument som kan mäta min promille-halt, så att jag kan bevisa att jag inte är berusad i den mån att jag behöver sitta här. och detta är mitt exakta ordval, som jag ber om och om igen om.

mannen tittar på mig som om jag vore dum i huvudet och säger nonchalant att "jag har aldrig hört talas om sånt här"
"det finns väl en anledning att du redan sitter här i cellen, eller hur"

jag tittar på mannen i ren förundran av hans nonchalans och frågar istället hur jag ska kunna bevisa det annars,
och han förklarar lungt att det ska jag inte.

istället frågar jag om personen som bestämmer på andra våningen, om det är han som avgör när jag ska få komma ut, hur ska han kunna avgöra om jag är redo att få gå om han inte ens är på våningen där vi befinner oss och ser mig, hur jag uppträder, hur ska han kunna avgöra om jag nyktrat till om han inte ens är nere och ser att jag redan är nykter?

då kommer en annan polis fram bakom den första och börjar vråla åt mig att han redan förklarat att saker ligger till som dom gör, och att jag ska marchera mig in i cellen igen innan dom kastar in mig.

jag ser männen i ögonen och läser av deras avsky.
jag vänder mig sakta om och går in igen.


jag sitter hela natten och väntar, försöker lista ut hur många timmar det kan ha gått.
i fyllecell ska man maximalt sitta i 8 timmar, om man inte nyktrat till innan dess.

tillslut är väntan över, jag ser ingen i fönstergluggen men hör hur någon låser upp cellen. och ståldörren öppnas.
vid öppningen står en halvfet gubbe i 60års åldern och blänger avskyvärt på mig.

tillslut säger han "det är dags, ut med dig" väl ute i korridoren igen möter jag åter klockan jag såg påväg in.
den är 09.32, det är 11 timmar, inte 8.
men att förklara att man varit nykter för 11 timmar sedan funkar inte, jag kan inte bevisa min oskuld i efterhand.
för att personen valde att inte titta in förrens han verkligen var tvungen.

mannen kommenterar det inte.
han ger mig mina tillhörigheter och låter mig gå ut.
jag ser inte min plånbok bland dem och påminns åter om var den kan ha tagit vägen.
jag frågar igen, i hopp om att dom kanske hittat den, och mannen kommenterar enkelt att "du hade inte den med dig när du kom in".

jag tänkte för mig själv, det sista jag såg av den var när ordningsvakterna rotade igenom mina fickor.
den kanske ligger utanför O'learys tänkte jag för mig själv, men skulle den ha varit där är den garanterat väck nu.

jag plockar på mig mina grejer och tar upp mitt trasiga halsband och studerar det långsamt medans jag hör hur polisen brevid mig frågar hur mycket skit jag hade igentligen?

sist tar jag upp mitt cigarettpaket, och ser hur hälften av cigaretterna är söndersmulade och brutna på mitten.
jag studerar dom snabbt och inser att dom troligtvis letat efter spår av knark.
men behövde dom verkligen förstöra så många?

jag ser att poliskonstapeln brevid mig står och skriver på något som måste vara en raport eller journal om mig.
jag frågar enkelt om dom kan skicka en kopia på journalen för jag skulle vilja ha den, varpå mannen vänder sig mot mig och utbrister "det kan du glömma"

när jag väl får gå ut går jag en hel timme innan jag kommer fram till lägenheten där Kim bor.
han möter mig i dörren och frågar hur det gick, och räcker mig min plånbok.
jag tittar förvånat på honnom och han förklarar kallt att dom hittade den där vakterna hade stått vid mig.
vi pratade lite om det och kom fram till att någon av dem måste ha kastat den nonchalant efter att dom visiterat mig. i ren arrogans

sedan somnade jag av utmattning en vecka senare får jag ett brev från socialstyrelsen som vill göra en utredning på mina alcoholvanor, något som skickas ut per automatik för alla som blir sittandes i fyllecell fick jag senare veta.

efter att jag berättat min historia för första gången, för personen på socialen som skulle utreda mina alcoholvanor, tittade han på mig och gav mig den journalen han fått av polisen, det enda han hade att gå på.

på pappret fanns följande information:

min andedräkt stank tydligen alcohol, jag hade tydligen sluddrigt tal, och vinglig gång.
jag hade suttit 8 timmar och inte en minut mer.
(något som förövrigt bara är skrivet per automatik, eftersom det står så på alla som hamnar i fyllecell)

eftersom detta är vad som står i journalen kan jag inte överklaga. för det som står i journalen är det som är korrekt. det är det man går efter. att personerna som skriver journalen skulle fara med osanningar är inte tänkbart. journalen är vad som stämmer. punkt.

tack samhället. det är skönt att man kan lita på att lagens långa arm upprätthåller det moraliskt korrekta.
värre är kanske att hela grejen handlar om att polisen går helt på att vakterna gjort en KORREKT BEDÖMNING
och ställer inga frågor utifrån det. systemet klaffar därefter och allt går på rullande band.
det finns för många människor för att orka bry sig om individer, vi har inte längre tid att hantera allt individuellt.
mekaniken fortsätter rulla, och en ny dag fortsätter att tugga av vår energi.

maktmissbruket, arrogansen, nonchalansen.



Cynisk & Bitter

Kategori:Anletsdrag

en engelska B uppsats jag skrev kring ämnet kärlek.
jag skrev den cyniskt & bittert!

Love: quite simply the most complexed and at the same time basic feeling you may posess as a mere human.
For instance, it was your parents love that moulded you into the bloated lump of flesh that you are today.
The aspects of love is unfathomnable, and the gradeour of it is more than your simplistic mind can comprehend.
Still, as the repulsive hairless apes that we are, love may still be included to our lives, as the endorfins stimulate our brains with the illusion of any meaning to our pathetic existence.

Love, just as life is a spark of light in the midst of endless darkness.
We cling to love and hate, joy and pain, belief and fear, for they make us feel alive.
Some of us are glorious mighty men who will forge legends and burn like fiery stars in the darkness, casting the brief hope of life to this world.
But in the end we will have to give up everything we have and decend back into the endless, dreamless darkness, to be forever forgotten.

/A

Sincerely

Kategori:Anletsdrag

En hopplöst förankrad själ, evigt berusad av romantiken.



Romantiken uppstod som reaktion mot den förnuftstro, materialism och mekaniska världsbild som rådde under upplysningen.
Till skillnad från upplysningen, som betonade förnuftet, hävdade romantiken att det var känslan som var kärnan i tillvaron. Vilket jag själv anser närmast sanningen.

Det kommer alltid behövas intelligens och förnuft, men det saknar djupare värde utan medvetenheten.

”Det var bättre förr”, det låter som något min mamma skulle kunna ha sagt,
Men nog förstår jag vad det menas med.
När teknik och vetenskap gör framsteg, medans sociala strukturer & mänskliga interaktioner trasas sönder till ett monotont mörkerspel som styrs av dårar och emotionellt handikappade skuggfigurer utan vare sig basala värderingar eller någon form av moral.

Jag ser på världen, ”vår” tellus.. med dess utsträckta fasad av glasbyggnader i arkitekturisk anda med rulltrappor som lockandes leder mot Broadway, Manhattan & The big apple.
Under den idyllen där ögat fastnar däremot, finns det jord, järngaller & avloppsrör.
Det är just här som maskineriet existerar, det som håller fasaden utåt levande.
Dess innanmäte består av ändlösa grovgjutna kugghjul, skitiga spruckna transportband & rostiga kedjor igenom oändliga tunnlar, som husar psykotiskt sadistiska massmördare - som redan är anställda på sina drömjobb.

Världen är underbar, dagens i-lands problem är hittat.. och jag tänker inte vidareföra min ståndpunkt för romantiken i jämförelse till upplysningen, efter att jag nu bekänt färg.

Det är väl mer som att jag ser en tunnel i slutet av varje ljus, inte för att låta negativ, men det blir ju så tillsist. Efter en livstid i mental kvicksand liksom... ”Inget hopp. Ingen framtid. Ingen andra chans.” Skitsystemets odödliga ord.


Nu ska jag dricka lite te, röka & smygläsa i Shelly’s kvalitativa frankenstein. I andan av den nutida Sokrates jag känner mig som.

/Med vänliga hälsningar, eder Alexander



Ormen 1.2

Kategori:Anletsdrag

Jag vill bara påpeka (eftersom jag inte kan ändra inlägget i efterhand) att när jag skrev "skillnaden mellan människodjuret och de andra basala livsformerna" så är det alltså inte menat som någon förhöjning av människan, det var fel skrivet av mig, människodjuret är minst lika basalt som vilken lortbagge som helst.
vissa andra livsformer however är långt ifrån basala
Delfiner till.ex
ett djur som förövrigt åxå kan känna empati, trots vad ordspråket om människan säger

28 dagar

Kategori:Anletsdrag

På allmänn begäran har jag uppdatterat bloggen efter ännu ett uppehåll.

2011, ett nytt år med nya möjligheter - nya erfarenheter.. & nya insikter.

28 dagar in på det nya året har gått, var har hänt under den här tiden? året har bara börjat.

på dessa 28 dagar har bl annat

4,685,525 människor dött
10,723,827 människor fötts (upphöjt till 2)
754,273 ton kemikalier släppts ut i land luft och vatten från industrier
10,689 arter utrotats
867,528 hektar skog försvunnit
1,141,821 hektar av ökenspridning bidats
404,435,673 ton mat producerats
323,130 biljoner liter vatten konsumerats
383,736 dödsfall av vattenrelaterade sjukdommar inträffat
3,547,275 aborter gjorts
82,609 självmord begåtts
97,917 trafikrelaterade dödsfall inträffat

2011, ett nytt år med nya möjligheter.. allt detta på 28 dagars tid.
man blir mörkrädd för mindre kan jag garantera.

informationen hämtat ifr http://www.worldometers.info/
real time statistics baserat på uppgifter ifr majoriteten av länderna i vår värld
kalkulerat i upp/nedgång baserat på föregående års statistik.

dvs så nära sanningen man kan komma

gott nytt år folk..



Ormen

Kategori:Anletsdrag

Empati är vad som i grunden gör oss till vad vi är, det som skiljer människodjuret från de andra basala livsformerna.
Det är vad som ska göra oss till människor, något fint, något gemensamt, något osjälviskt och sympatiserande.

Jag kan inte låta bli att reflektera över hur empatilös vår värld verkligen är.
om det verkligen är empati som skiljer oss från de andra djuren, varför är avsaknaden av den så brutalt uppenbar?
varje dag spottas vi i ansiktet av otaliga anonymer, som är för självupptagna för att ens reflektera över andra människors liv. En arrogans så vanlig att den blivit invävd i vårt malätna samhälle för alltför många generationer sedan.

"det är inte min huvudverk, det händer inte mig, det berör den individen."

Jag kan inte låta bli att dra referenser till ormen, en av många varelser jag snubblat över under mina vandringar.
Folk kör som biltjuvar på landsvägarna och skogens grusvägar är inget undantag - jag var ute och knatade en sensommar och blev omkörd 70km/h av ännu en stressad individ.
framför mig på marken låg något och vred sig i smärta, en kopparödla som varit ivägen för vår tappra bilförare.
dess inälvor välde ut över gruset och den försökte desperat att fly från den eggande smärtan som den lilla varelsen upplevde.

Jag satte mig varsamt på huk och tog upp krabaten i mina händer, insinktivt försökte den ta sig iväg från denna nya fara - men jag klappade den och talade lungt och långsamt med vänlig röst - även om den inte förstod vad jag sa, kunde den känna av mitt tonläge och lunget jag bidrog med.
tillslut behövde den inte fly längre, det fanns någon form av stillhet och förundran, i det här tillfället av chock och smärta.

Den tittade på mig, mina ögon, mitt ansikte, mina händer. undrande.

samtidigt cycklade en kvinna förbi med sin dotter, och tittade förundrande på mig där jag satt i gruset med ormen i mina händer.
jag förklarade situationen, varpå kvinnan utbrast "släng den i skogen, det kommer säkert någonting och äter upp den sen" flängde nonchalant på handleden och cycklade vidare.

i frustration önskade jag att det var hon som legat överkörd i sina egna tarmar och jag som kommit cycklandes - "äch det kommer säkert någonting och äter upp dig sen" och cycklat vidare.

Jag fortsatte betrakta varelsen i mina händer alltsom jag försökte lugna ner den.
Då den blivit lugn nog tog jag en sten och krossade huvudet.
Det var det enda rätta för att inte låta den lida längre..

Jag kännde mig äcklad av mig själv, även om det var för det bästa.
och det fanns inte annat att göra än att försöka lugna djuret innan jag kunde ge den den nådastöt den förtjänade.

L'amour toujours

Kategori:Anletsdrag

Första snön har kommit och gett mersmak, men jag längtar tillbaka.
Tillbaka till det som varit, det jag upplevt - och det jag vill uppleva igen.
Ännu en njutsam sommar har blivit bevarad och förevigad i mitt sinne.



underbara minnen runt brasan i ringarum, på sammanställningar i rassle,
vid vattnet i arvika - ja allt helt enkelt.
tack alla ni som har en del i mitt liv, ni är verkligen värdefulla!


en viss ansatsning på studierna ger resultat, fyra avslutade, sex påbörjade

Sv.A - Mvg
Sv.B - Mvg
Eng.A - Mvg
Eng.B - Mvg
Eng.C - påbörjad
Business english certificate - påbörjad
Bi.A - påbörjad
Na.A - påbörjad
Ma.A - påbörjad
Ge.A - påbörjad
Sh.A - påbörjad

nya intressanta relation har skapats, och jag måste erkänna att jag faktiskt är relativt nöjd med mitt leverne :)
har påbörjat kommissionsarbeten med en nyfunnen vän ifr kalmar, och förhoppningsvis är det en långsiktig relation och arbetskamrat vi talar om :) of that i have no doubt!



-over and out-

Gåvan av tid

Kategori:Anletsdrag

Gåvan av tid - det enda vi har, och det enda vi inte har.

I vimlet av en stressad och oförlåtande värld utan andra chanser
försöker jag lova mig själv att, jag försöker inte passa in - jag försöker bara passa på.

Ändå är det som om jag slösar bort mitt liv, och låter det rinna ut mellan fingrarna på mig.
Till vilken grund undrar jag? att alla mina gärningar och handlingar, väderingar och åtaganden i slutändan ändå aldrig spelar någon som helst roll oavsett vad som händer?..

born to life - cursed to die
born to die - cursed to life

Det är relativt intressant hur snabbt människohjärnan går tillbaka till ett primal stadie, dvs överlevnadsinstikter före moraliska värderingar, föreställningar om betydelser etc.
Hur allt som man kämpar för och som kanske betyder något för personen ifråga i en materialistisk tankegång, kan blåsas ur och bli betydelselösa när det väl kommer till extremer.
Verkliga extremer, där inbillade betydelser inte längre spelar någon roll.

Att kämpa för det där som verkligen är viktigt, för personer som man skulle kunna offra allt för.
Någon som kanske gett dig liv & syfte.



Draft: presentation

Kategori:Anletsdrag

 

Översikt


Jag vill börja med att presentera mig själv och min person,
är det någonting ni undrar över eller är mer nyfikna på - hör gärna av er!

mitt namn saknar betydelse i det här sammanhanget, men kan komma att involveras i framtiden
min fysiska ålder är 22år och jag har en normalbyggd kroppsform.
min mentala ålder däremot, är något helt annat.

jag vågar påstå att jag är en intelligent & mentalt medveten individ.

jag har arbetat som massör på profitionell nivå ett antal år och jobbade även under kommission.
jag är son till en kockerska och har därför väldigt god kvalité på maten jag gör


/Med vänliga hälsningar

 

Tankar


Ofta fylls jag av existensiella tankar.
i den här sjuka världen vi lever i är det avsaknaden av intelligens/medvetenhet & respekt som gör den gråare än vad den borde vara.

i dagens samhälle bryr sig inte folk om de saker som verkligen betyder något.
istället bryr sig majoriteten av folket bara om högst tillfällig fysisk njutning. och det är även därför jag har så få maskulina vänner. - för att mitt släkte inte är intresserade av vänskapskontakter framför sex & andra tillfälliga njutningar som inte varar i det långa loppet.

jag vågar påstå att majoriteten av alla män & killar i världen är svin & idioter.
jag som man har själv rätten att erkänna detta.

dock. kan jag inte säga att jag inte är en av dem.
after all, det vore fel av mig att säga att alla andra är idioter - men jag är bra!
det är helt enkelt inte upp till mig att göra det avgörandet, för jag har inte rätten att göra det.

det min nyfunna vän, är vad jag kallar korrekt agerande. :-)

klassskillnader & tillgångar som inkomst är något som tydligen avgör vad du är värd i samhällets ögon.
när det är individen som verkligen är värd något, den mentala individen.
alltså INTE ditt skal.

 

Framtiden


jag vet inte vad framtiden kommer erbjuda, men jag hoppas innerligt att det är lycka med i bilden.
jag har haft planer sedan 2004 på att bli brandman, då jag gick på ett specialutformat säkerhet & räddnings prog.
men just nu tar jag det en dag i sänder

jag är sjukskriven just nu för depression, då jag har en hel del dåliga minnen ifr mitt förflutna i bagaget
som jag känner att jag måste ta tag i, för att kunna få ett värdigt liv i framtiden.

 

Drömmar & mål

jag har igentligen bara en ambition - att vara lycklig tillsammans med mina medmänniskor.
att må bra & att må bra tillsammans med någon annan.

min drömkvinna är just det, en kvinna & inte en tjej.
tänkande & reflekterande, respekfull & fin i själen. det är vad som verkligen betyder något
resten är bara skal.

Spoiler: jag har starka & sunda verderingar, jag har inga problem att respektera dig & dina känslor, men kan du inte respektera mig & möta mig halvvägs kan du lika gärna gå vidare, för isåfall har du inget att hämta här.

*Skönhetsideal:

jag upplever att den ”skönhetssynen” samhället har, där kvinnor ska se ut som om dom kom ifr koncentrationslägren i auswitch är helt jävla fucked up. vill man ha en tjej med en kropp som en tioårig pojke, och man verkligen tänder på det, kan man lika gärna skaffa sig en tioårig pojke.

jag, även om jag inte är stolt över det, attraheras av utseendet på en kropp. jag vill och önskar att det inte vore så, eftersom jag vet bättre. eftersom det är personen, medvetandet bakom skalet som verkligen betyder ngt. men jag tänder iaf på skalet, hur mycket jag än vill att det vore annorlunda.

det som då attraherar mig är kvinnliga former. breda höfter, stor rumpa. bröst intresserar mig inte, men kvinnliga former över lag. ett skelett för mig är motbjudande, jag äcklas av det i ren förskräckelse, jag kan inte i min vildaste fantsi förstå hur någon i sina sinnes fulla bruk kan tycka det är ”hett”..
en kvinnas kropp är en vacker skapelse, kvinnliga former som i våra instinkters natur väcker ”åtrå”

*Sällskap i form av andra djur:

andra djur representerar för mig, en villkorslös kärlek, som människan totalt avsaknar.
en slags fläckfri personifiering av ngt som inte bara söker sina egna mål till varje pris.

*Lögner & andra falskheter, beteenden som inte är okej:

det finns tyvärr inte bara få saker jag ogillar så starkt som falskhet i den här miserabla världen vi lever i.
men en sak vill jag att du som läsare ska veta.
jag ljuger aldrig. jag är ärlig och öppen, och om du eller någon annan någonsin ljuger för mig, eller är falsk på annat sätt, kommer jag aldrig att lita, eller tro på er igen.

*Knark:

jag har extrem knarkpolicy, jag hatar det något fruktansvärt och ser i ärlighetens namn ner på de personer som nyttjar sådant. jag har i min ungdoms dagar testat på vad jag i dagsläget kom att hata, då alltför många personer i min omgivning förstörs och har blivit förstörda av det.

som jag redan gått in på tidigare är det för mig personen, den mentala individen som betyder något.
knark förstör det, förstör det enda som betyder något.
ruinerar relationer & formar människor till något helt annat.
jag tänker inte gå djupare in på detta nu, mer än att jag inte vill ha något med knark att göra i mitt liv.

 

Darkness is a state of mind - i can go where you would stumble

 
 
Hej! vad kul att du valde att läsa ända hit ner!, här hänger jag ut en handfull onödiga mail jag fått ifr diverse personer



objekt: Neuropa 

om du nu e så smart så börja då med att stava rätt  

----------------------------------------------------

svar:

vad vill du försöka uppnå med ett sådant uttalande? 
intelligens mäts inte i hur man stavar orden man skriver, & det förklarar vilken nivå du befinner dig på 

grattis 

----------------------------------------------------

objekt: mirian4life

”som jag känner att jag måste ta tag i, för att kunna få ett värdigt liv i framtiden. ” 

Hur gör du för att ”ta tag” i det då? 

----------------------------------------------------

svar:

om vi säger såhär, jag kan aldrig ändra det förflutna, smärtan av det kommer alltid att finnas där. men utsikten för framtiden kan jag göra ljusare genom att hålla mig till det lilla som ger mig lycka och ljus i mitt befläckade & mörka liv. samtidigt som jag haft samtalsterapi och andra kurser som kanske kan göra om än så bara lite skillnad för en bättre framtid. 

jag har kämpat länge för att övervinna min smärta och det gör åxå skillnad, det är ett evigt slagfält där man får ta chanser för att komma vidare. sålänge man själv har viljan att må bra och målet framför sig har man möjligheten att kunna göra något åt det. vill man inte går det inte.

Brevet

Kategori:Anletsdrag

Jag älskar dig mamma, förlåt för hur jag har betett mig mot dig under min ungdom, vissa gånger, vissa tider i våra liv, vissa tillfällen jag inte ens tänkt på hur jag beter mig, när du har haft det svårt och jobbigt nog, utan att behöva mig som kastar skit och trycker ner.

jag vill att du ska veta att du betyder allt för mig, du är det som får min trasiga och deformerade värld att gå runt.
och jag är så rädd att förlora dig, för jag vet att jag måste stå ut med det en dag.
och jag klarar det inte, det kommer jag inte, jag vill inte, jag kan inte, får inte, går inte.

snälla stanna, jag önskar mina ord kunde göra skillnad.
jag vill att du ska veta att jag tänker på dig ofta, och allt som vi har varit med om
allt bra och allt mindre bra, allt du kanske inte alltid övervägt skulle kunna ha varit min förtjänst (negativ aspekt)
men som jag smakar av i abstrakta termer. och lägger min energi på att plåstra om

det gör mig rädd och förtvivlad att jag har "diagnoser" och defekter, även om jag nog är den enda som kan veta till någon större säkerhet i vilken grad jag skulle vara "begränsad" jämfört med andra dussinmänniskor..

jag är inte mer än mänsklig, det är det svaret jag får nöja mig med, och att jag kan vara lycklig som har en viss grad av medvetande rent psykiskt och somewhat potential, jämfört med förståndshandikappade ex.

jag berättade för dig om din födelsedagspresent, om hur det var viktigt för mig att du verkligen fick ngt som betydde mycket för dig
och hur jag ville att du skulle fundera riktigt noga på något som du verkligen behöver.
faktum är att jag redan har planerat din födelsedagspresent, och jag har börjat skrapa ihop lite korvören till *. :)
ville mest skapa lite förväntan inför *, eftersom det är viktigt för när du får *. :)

/kramar
din skapelse

Jeudi le 3 Juin

Kategori:Anletsdrag

Mitt liv som en hårlös apa.

 

　

　

Ångest oro rädsla sorg & smärta.. känslor överallt.


Jag kan inte göra rätt för mig i en text, jag kan inte skriva något - oavsett hur välformulerat och genomtänkt eller medvetet omarbetat det än är, som ens kommer i närheten av att ge en rättvis bild av mig och mitt liv, mina upplevelser, mina erfarenheter, medvetandet & varelsen som är jag.


Det är mycket jag önskar jag kunde göra ogjort eller annorlunda & det kommer alltid finnas dom saker man ångrar i efterhand, och de gånger man blir efterklok. Mina val och det jag gör, säger och agerar utifrån är vad jag själv upplever som rätt, presis som vilken tänkande organism som helst.


Jag och mina handlingar är för mig det som är moraliskt korrekt, det mest rätta att göra i situationen, även om det ibland kanske gäller att välja den mindre av två ondskor. Jag kan försöka överväga och förstå vad andra uppfattar som korrekt eller rätt, men det kan i stora drag inte ändra min egen förinställda uppfattning av vad som är rätt och fel, även om jag smakar av det i abstrakta termer.


Sen är det ju lite så att - för oss själva har vi alltid rätt, oavsett vad vi gör så har vi alltid i vårat sinne - rätt.


Även dom gånger man har gjort fel, så har man rätt - för man har rätt om att man har felat (och skiktet mellan att ha rätt medans man har fel och fortfarande ha rätt när man "inser" att man "hade" fel, existerar inte i någon större marginal eftersom vi oavsett situation alltid alltid har rätt, vilket fortsätter att vara "rätt" även under en betydelseskillna, oavsett vad vi än gör säger eller tänker.) som sagt, i vårat sinne har vi aldrig fel, vi har alltid rätt.


Jag har gjort saker i mitt liv som jag anser som fel, saker som fått mitt samvete att må dåligt, många saker som "vanliga" människor inte anser som något man borde ångra, men jag tänker lite längre utanför min bubbla än så..


Jag försöker i stort sett alltid följa mitt samvete, det är den vägen jag går i mitt liv, och visserligen skulle min upplevelse av att ha "rätt" fortfarande vara där även om jag som en defekt varelse skulle skärma av tankegångarna om något större och djupare än det innanför just min bubbla.


Om det sedan leder mig mot gott eller ont, spelar i det långa loppet inte någon som helst roll, det som är viktigt är att jag är genuint ärlig mot mitt hjärta, och mina moraliska värderingar.. och att jag ser förbi idyllen av att man alltid redan gör rätt..







(bara för att notera, jag infogar en bild med scan aka swedish meats här, vilket kan ge sken om att det jag skrivit handlar om kötthandel eller djurhantering, visserligen är jag starkt kritisk till det jag just nämnde, men min text handlade inte om just det, även om det kan tolkas så eftersom jag lagt upp bilden nu.)

Evolutionsskildring 0.1

Kategori:Anletsdrag

Slagsmål – ett sätt att umgås?



Glorifieringen av våld och slagsmål i dagens samhälle är intensiv, men konsekvenserna är inte som på film.
Vi matas med teatriska idyller och romantiseringar av våld i vårt vardagliga liv, genom olika genrer i film och spel, för att inte tala om på internet.

Vänskapsrelationerna mellan många unga män i dagens samhälle är på en basal och ytlig nivå,
majoriteten har ofta föreställningar och fördomar om känslor, och huruvida de skulle vara ett tecken på svaghet alternativt sårbarhet.
Föreställningen att man står själv i havet av osäkerhet, om vad andra anser om hur man själv känner, vem man är, vad man vill, vad som är viktigt för just en själv.
Då är det lättare att vara opersonlig, slippa riskera att man lämnar ut sig och sina känslor och bli sårbar, vilket händer om det blir för personligt.

När man inte vågar släppa in någon blir den opersonliga vänskapen, det ytliga och basala umgänget ett sätt att få den bekräftelse av genuin vänskap som många behöver.
Kompisslagsmålen skapar ett sätt att visa var man har sina flockmedlemmar, föreställningen att man står varandra närmare om man har fysisk kontakt utan att riskera att visa sig svag.
Instinktivt blir det överlevnad på en grundläggande nivå.

Våldet kommer alltid att finnas, om än så undermedvetet i vår fysiska natur,
instinkterna om reproduktion och överlevnad, alla oräkneliga män som svänger sina lurviga på kvällarna, berusade av testosteron.
Våldet blir ett sätt att hävda sig i den evolutionära attityden, instinkten i reptilhjärnan med flockdjurens rangordning och alla stirriga blickar vid vattenhålet, samt parningsläten och rop under helgdagar.

Naturligt söker sig många till umgängen där dom får
den gemenskap som vi människor hungrar efter.
Det behöver inte vara något speciellt med i bilden, men att känna att de tillhör något,
en gemenskap där dom inte längre står själva.
Det behöver inte gälla personer som har avsaknad av annan social kontakt, sammanhållningen är något som vardagliga människor oavsett position behöver.


Dan Blomberg skrev i sin berättelse Roppmonstret och jag (Pittstim, 2008)

”När allt kommer omkring så känns det som att livet ibland inte handlar om mer än att aldrig ta skit från någon, att aldrig låta någon höja sig själv genom att sänka dig.
Att alltid kunna titta på personen i spegeln och veta att man gjort det rätta.
Om det sedan är att utbilda sig, bli idrottsproffs eller att slå ner någon
varierar nog från person till person.

---

Våldet är inte heller särskilt grovt. För varje misshandelsfall tidningarna skriver om finns tusen som aldrig nämns. Och inte bara det, bakom tidningsrubriker gömmer sig en mörkare faktor i våldets ekvation, en sanning som är så tabubelagd att förståsigpåare inte vet var de ska titta när den kommer på tal – att våld kan vara något kul. Adrenalinet ger ett lyckorus som den bästa syntetdrog, att försvara en vän i knipa ger en stolthet som känns i hela kroppen.”

Han tar upp positiva känslor med adrenalin, vilket för många blir en självklarhet i längden.
Någonting dom får något ut utav, liksom människor som tränar får blodad tand för träningen.
Känslan av fullkomlighet och samhörighet.

Tvånget att behöva hävda sig bland unga vuxna är en framavlad konsekvens av att förhöja undermedvetna instinkter som ligger i vår natur.
Förhöjer man det som från början varit en del av evolutionen, blir resultatet omättligt.
Det blir en självklarhet och en ursäkt att få utlopp för andra underliggande känslor och behov.
Men framförallt inger det respekt, och det är ett utav nyckelorden till att ekorrhjulet hålls i rullning.

Stephan Mendel-Enk skrev i sin reportagebok Med uppenbar känsla för stil (2004)

”Och medan jag skrev artikeln märkte jag att deras värderingar och ideal inte heller skiljde sig från vad jag stött på i andra manliga sammanhang:
Stå pall.
Behärska dig.
Var lojal mot gruppen.
Offra dig för något större o viktigare än du själv.
Den interna hierarkin.
Den stenhårda uppdelningen offentligt/privat.
Föraktet för svaghet.
Jag kände igen allt för jag är uppfostrad enligt samma principer.
Av föräldrar och kompisar, i killgäng, i skolan. På de mansdominerade
tidningsredaktioner där jag jobbat. I filmer, tidningar, tv-serier och böcker
som främst riktar sig till en manlig publik.”


Att påstå att jag inte känner igen ramarna eller inte kan reflektera över
liknande upplevelser som Stephan Mendel-Enk skriver om, vore en lögn.
Jag är själv ingen sportfåne men även jag har varit på fotbollsmatch.
Känslan och kraften av hundratals människor och deras energi ligger i luften, den känns som ett av naturens fenomen, enorm kraft genom gemenskap.

Så vad resulterar våra handlingar i och hur hanterar vi konsekvenserna?
Våldet är strukturerat och ingjutet i vår vardag, ofrånkomligt manligt, ofrånkomligt gemensamt.


Slagsmål kanske inte räknas som ett sätt att umgås, men det är vad vi har låtit det bli.
Ingen enskild människa kan ta skuld för något i dessa proportioner, men vi kan finna tröst i att det är en oförutsedd bieffekt av det samhället vi har skapat oss, den punkten vi har nått i dagsläget är produkten av en lång resa i utvecklingen, med många oförutsedda reaktioner.
Och är det inte lite av det som gör oss till mänskliga?
Att vi felar, men kan bättra oss, att vi bara kan göra så mycket, för vi inte är mer än mänskliga.


/Alexander



Vendredi le 14 Peuvent

Kategori:Anletsdrag

me pardonner, la grand-mère pour les mémoires incinérées.


Jag vet inte var jag ska börja, allt blir luddigt och avlägset.
Min älskade farmor Gunnel lämnade sitt skal nyligen och nu behöver hon inte lida längre.

Jag älskar dig, farmor. Jag önskar att jag hade haft möjligheten att träffa dig innan det var försent..
Inga varningstecken innan allt kom på samma gång.

lite glädje kan jag finna i den sista stunden vi fick i vintras, betydelsefulla dialoger och härligt sällskap..
önskar bara att jag hade fått chansen att dela med mig av bekräftelse en sista gång till dig, mina känslor och värderingar där du varit & är inräknad.

din begravningen kunde jag inte gå på heller, eftersom jag presis åkt på årets värsta förkylning..

att hålla dina händer en sista gång och ta farväl av ditt värmelösa skal var väldigt betydelsefullt för mig..
jag önskar bara "om jag ändå"
presis som alla andra varelser med någon form av medvetenhet begränsar jag mig, jag lovar mig att det kommer hända, att jag ska göra saker, besöka mina närmaste, ta tag i viktiga punkter, storstäda, börja jogga, gå ut med katterna en långrunda.. skriva uppsatser, läsa den där boken, rensa ut i förrådet.. bara inte just nu.. sen, senare.. och gärna inte här.

det är den livsstilen vi vant oss vid i det samhället vi tillhör. vi har lärt oss bli beroende av "det"(plural, obestämd form) vi skulle inte klara oss utan alla "hjälpsamma faktororer" som vi anser underlättar våra liv. och det blir aldrig rätt tidpunkt för någonting oavsett hur länge man skuter upp det, hur många ursäkter man än intalar sig. (när det har hänt så.. först måste jag.. om det hade hänt så.. om jag hade haft det så.. om jag gör det det, sen kan jag..)

sålänge vi låter oss bli beroende av samhället till den grad att vi begränsar och handikappar oss själva i andra punkter rent undermedvetet, för att det alltid kommer vara något i vägen, det kommer det alltid finnas något som gör att vi känner att vi vill & behöver skuta upp det, vad det än är. vi intalar oss att det kommer hända, bara inte nu... inte just nu.. senare.. sen. då.

det som stoppar & hindrar oss här och då, är var som stoppar & hindrar hela våra liv.
för att låta oss ta kontroll över våra liv och inte begränsa oss, måste vi vara medvetna om våra handlingar & val.

vi fick inte ta det där sista ovärdeliga farvälet av varandra, sakerna jag ville dela med mig av, berätta för dig, bekräfta till dig. Förlåt att jag inte gjorde det.

förlåt.